Poster, affisch eller tavla – vad är egentligen skillnaden?

Ordet affisch kommer från franskans afficher, att sätta upp offentligt. Ursprungligen handlade en affisch alltid om ett budskap: en föreställning, ett möte, en vara till salu. Den skulle synas i förbifarten, göra sitt jobb och sedan försvinna – tapetserad över av nästa säsongs affisch.

Det är därför konsthistorien är full av affischer som egentligen var reklam. Toulouse-Lautrecs bilder från Montmartre gjordes för att sättas upp utanför Moulin Rouge och kabaréer som Aristide Bruants – inte för att hänga inramade i något finrum. Att de idag betraktas som konstverk i egen rätt är en efterhandskonstruktion; på sin tid var de bruksföremål med bäst-före-datum.

Den där spänningen – mellan gatans tillfällighet och konstens beständighet – är fortfarande synlig i affischens formspråk: djärv typografi, plana färgfält, en komposition gjord för att läsas på håll och i rörelse.

"Poster" är ett yngre ord i svenskan, och det bär med sig en annan historia. Det slog igenom med ungdomskulturen på 1960- och 70-talen – bandbilder, filmposters, affischer utan avsändare eller budskap, tejpade rakt på tapeten i tonårsrum. Till skillnad från affischen, som alltid haft ett ärende, är postern i grunden bara en bild man vill titta på.

I dag används orden till stor del synonymt i svensk vardag, men en skillnad lever kvar under ytan: en affisch signalerar ofta fortfarande att något meddelas – en valaffisch, en teateraffisch – medan en poster är ren dekoration, befriad från budskap. Frågan "poster eller affisch" handlar alltså mindre om storlek eller material och mer om vad bilden är till för.

Ett citat på väggen, ett grafiskt djurmotiv, ett fotografi av en musiker – de fungerar som postrar i den bemärkelsen: bilder valda för sitt uttryck, inte för att annonsera något.

Här blir svenskan lite lustig. "Tavla" har historiskt betytt målning – en oljemålning på duk, till exempel. Men i vardagligt tal har ordet vidgats till att betyda vilken inramad bild som helst på en vägg, oavsett teknik. Problemet är att just inramad är en förutsättning för att vi ska kalla något en tavla. Lägg samma bild plant på ett bord, utan ram, och den slutar plötsligt kännas som en tavla – det är bara ett papper.

Så: en tavla utan ram är, strikt språkligt, egentligen ingen tavla alls. Det är ett tryck, en poster eller ett konsttryck som väntar på att bli en tavla. Ramen är alltså inte bara skydd och presentation – den är det som språkligt gör bilden till det vi kallar tavla.

Det förklarar också varför ett verk som Munchs Skriet kan vara både och: originalmålningen är onekligen en tavla, men trycket du kan hänga hemma är – innan det ramas in – en poster eller ett konsttryck av en tavla. Samma logik gäller Monets dimmiga vyer över Westminster eller Derains färgstarka porträtt: målningen är tavlan, återgivningen är något annat, tills väggen och ramen gör den till sin egen tavla igen.

Om affisch och poster mest är en fråga om funktion, är skillnaden mellan poster och art print snarare en fråga om hantverk. En poster i strikt bemärkelse trycktes historiskt i stora upplagor på tunnare papper, med tekniker gjorda för volym snarare än detaljrikedom. Art print, eller konsttryck, signalerar något annat: en process närmare hur ett galleri eller en konstnär själv skulle reproducera ett verk – med större färgomfång, djupare svarta toner och papper som håller över tid. Vill du gå djupare in i vad som faktiskt definierar ett konsttryck, reder vi ut det i en egen guide.

I praktiken används orden ofta om vartannat i svenska butiker, men den som trycker med giclée-teknik i tolv färger på ett tjockt, syrafritt konstnärspapper gör något annat än den som kör en enkel digitaltryck på tunt papper. Skillnaden syns sällan på skärmen – men den märks när ljuset faller snett över ytan, eller när trycket ska hålla i decennier snarare än år.

Ett porträtt av Matisse eller en strikt geometrisk komposition kräver just den sortens precision – nyanser i färgen, skarpa konturer, en yta utan glans som stör betraktarens blick.