Vad är egentligen ett konsttryck? En guide till kvalitet och teknik

Länge var reproduktion av konst ett hantverk i sig. Kopparstick, litografi och träsnitt krävde år av träning – varje färg, varje linje skars eller etsades för hand innan den kunde tryckas om och om igen. Hokusais berömda våg är själva sinnebilden för detta: ett träsnitt där varenda nyans byggdes upp genom separata träblock, ett per färg.

Med 1900-talets offsettryck blev reproduktion industriell. Bilder av Munch, Van Gogh och Monet spreds i miljoner exemplar, men ofta med förenklad färgskala och tunnare papper – gjort för volym, inte för detaljtrohet. Det är den tekniken som format vår bild av vad en poster är: billig, tillgänglig, men sällan särskilt trogen originalet.

Digitaliseringen ritade om kartan igen. Numera kan ett konstverks minsta penseldrag, textur och färgövergång fångas och återges med en precision de gamla tryckarna bara kunde drömma om.

Ordet art print är lånat från engelskan och syftar på ett tryck framställt som ett konstverk i sig – inte en masstryckt affisch. Tekniken som gjort det möjligt heter giclée, från franska gicler, "att spruta". Namnet syftar på hur pigmentbläck sprutas i mikroskopiska droppar direkt på papperet, färg för färg, med en precision som gör att även subtila övergångar i ljus och skugga bevaras.

Skillnaden mot äldre tryckmetoder är påtaglig i just de bilder som bygger på nyans snarare än kontrast. En giclée-process med tolv färger fångar fler nyanser än traditionellt fyrfärgstryck, vilket märks tydligast i abstrakta och geometriska verk där varje liten färgförskjutning bär hela kompositionen.

Det är också denna teknik som gjort det möjligt för samtida illustratörer och bildkonstnärer att arbeta digitalt och ändå få ut resultat som känns måleriska snarare än utskrivna.

I dagligt tal är gränsen flytande, men tekniskt sett handlar det om tre saker: process, papper och upplösning. Offsettryck arbetar i regel med fyra grundfärger och trycks i stora upplagor på tunnare, ofta bestruket papper som kan ge en viss glans. Giclée arbetar med fler färgkanaler, högre upplösning och trycks vanligen i mindre skala – varje exemplar blir mer likt ett original.

Papperet spelar en större roll än man tror. Ett tjockare, obestruket Fine Art-papper med matt yta absorberar bläcket annorlunda än glättat papper, vilket ger djupare svarta partier och en yta som inte reflekterar ljus rakt in i ögonen. FSC-certifierat papper på omkring 200 gram är en gängse standard för den typen av tryck som ska hålla över tid utan att gulna eller spricka i vikningarna.

Kort sagt: ett konsttryck är inte per definition bättre än en poster – men tekniken bakom det ger fler möjligheter att komma nära originalets uttryck, om den utnyttjas.

Du behöver inte vara tryckare för att bedöma kvalitet – men det hjälper att veta vad man letar efter. Håll utkik efter:

• Ytan. Matt yta utan glans tyder på Fine Art-papper snarare än fotopapper eller billigt bestruket papper.
• Färgdjup. Undersök övergångar – i himlar, skuggor, hudtoner. Ojämna, bandade övergångar avslöjar låg upplösning eller för få färgkanaler.
• Papperskänsla. Ett tyngre papper böjer sig annorlunda och känns mer substantiellt i handen.
• Detaljskärpa. Zooma in digitalt innan köp – fina linjer och mönster, som guldornamentiken i Klimts verk eller Matisses konturer, avslöjar snabbt om trycket klarar detaljerna.

Verk med rik dekorativ yta eller starka mönster är ovanligt bra tester av tryckkvalitet, just eftersom de inte har någonstans att gömma sig.

Det som gör dagens konsttryck intressant är bredden. Samma teknik som återger Monets vattenliljor med rätt ljusspel klarar också de hårda, definierade linjerna i abstrakt och figurativ samtidskonst. Fauvismens klara färgfält, den mjuka, nästan skulpturala linjeföringen i porträtt, eller de rena geometriska formerna i modern abstraktion – alla ställer olika krav på tryckets precision, och alla är exempel på hur brett fältet konsttryck faktiskt sträcker sig idag.

Det är denna variation, snarare än en enskild stil, som definierar samtidens konsttryck: tekniken har blivit så flexibel att den formar sig efter uttrycket, inte tvärtom.