Giclée-tryck – tekniken som förändrade hur vi trycker konst

Ordet giclée kommer från franskans gicler, ungefär "att spruta" eller "stänka" – en syftning på hur bläcket appliceras i mikroskopiskt fina droppar snarare än pressas mot papperet som i traditionellt tryck. Det är en beskrivning av process, inte av motiv eller stil: giclée kan reproducera en oljemålning från 1800-talet lika väl som ett samtida fotografi eller en digital illustration.

Skillnaden mot vanligt offsettryck ligger i hur färgen byggs upp. Offset arbetar med fyra grundfärger som blandas i rastrerade punkter – effektivt för stora upplagor, men begränsat i sitt färgomfång. Giclée-tekniken använder betydligt fler färgkanaler och sprutar bläcket direkt, vilket öppnar för ett bredare spektrum av toner och mjukare övergångar mellan dem.

Tekniken har sitt ursprung i utrustning som aldrig var tänkt för konstnärligt bruk. De första storformatsskrivarna av Iris-modell konstruerades ursprungligen för färgkorrektur inom förlags- och tryckindustrin – ett sätt för tryckerier att se hur en bild skulle se ut innan den gick till den stora pressen. Bildkvaliteten var betydligt bättre än vad ändamålet krävde, vilket några uppmärksamma personer inom konstvärlden märkte i början av 1990-talet.

Bland dem fanns Graham Nash, som tillsammans med sitt företag Nash Editions började experimentera med att skriva ut fotografier och konstverk på just den typen av skrivare. Printmakaren Jack Duganne myntade termen giclée för att beskriva resultatet – dels för att ge tekniken ett namn med konstnärlig klang, dels för att skilja den från det industriella "inkjet" som redan fanns i vardagsspråket. Från den utgångspunkten spreds metoden snabbt bland gallerier och konstnärer som ville trycka upplagor utan att kompromissa med originalets känsla.

Det är också därför tekniken passar så bra för reproduktioner av äldre måleri – verk där varje penseldrag och varje glaserad färgskikt bär betydelse.

Moderna giclée-skrivare av den typ som används för konsttryck idag arbetar ofta med upp till tolv olika bläckfärger, jämfört med offsettryckets fyra. Fler kanaler betyder fler möjliga kombinationer, vilket i praktiken innebär att skrivaren kan återge nyanser som annars skulle behöva "gissas" fram genom rastrering.

Det märks tydligast i just de partier som brukar vålla problem i billigare tryck: djupa blåtoner, gröna skiftningar, och de subtila gradienter som uppstår när en färg sakta övergår i en annan. En himmel målad i lager av kobolt och ultramarin, eller en grön äng som skiftar mot gult i kanterna, kräver ett register av mellanfärger som ett fyrfärgssystem helt enkelt inte har tillgång till.

Det är ingen slump att tekniken ofta lyfts fram i samband med expressiva och färgstarka verk – där variationen i penseldrag och kulör är en del av uttrycket, inte bara dekoration.

Skillnaden blir som tydligast när man ställer ett giclée-tryck bredvid ett tryck av lägre kvalitet, motiv för motiv. Vattenytor är ett bra test – de kräver att grönt, blått och vitt möts utan att bilda hårda kantlinjer. Nattscener är ett annat, där svart sällan är helt svart utan innehåller undertoner av blått eller brunt som antingen syns eller försvinner beroende på tryckets färgomfång.

Det handlar inte om att göra bilden "vackrare" än originalet, utan om att vara så trogen som möjligt mot det konstnären faktiskt målade eller fotograferade – nyansen i en skugga, glansen i ett vattendrag, det svårfångade i en säng badad i eftermiddagsljus.

Att veta hur ett tryck tillverkats är sällan avgörande i sig – men det förklarar varför två till synes likadana bilder kan uppfattas helt olika i verkligheten. Giclée-tekniken är i grunden en metod för att ta färgåtergivning på allvar, oavsett om motivet är en abstrakt komposition eller en hundraårig oljemålning. Kombinerat med rätt papper, vilket är sin egen historia utforskad i guiden om konsttryckets kvalitet, blir resultatet ett tryck som håller för att betraktas på nära håll – inte bara i förbifarten.