Expressionismen – när känslan blev form

Fråga tio konsthistoriker vad som kännetecknar expressionism och du får tio något olika svar, men några drag återkommer. Formen förvrängs – kroppar sträcks, ansikten förenklas till masker, perspektivet vrider sig som om golvet inte går att lita på. Färgen blir självständig: en himmel kan vara blodröd utan att solen går ner, ett ansikte grönt utan att någon är sjuk. Penseldraget syns, ofta rått och oavslutat, som ett spår av rörelse snarare än en teknisk skicklighet att dölja.

Det som förenar den expressionistiska stilen, oavsett om den kommer från Oslo, Dresden eller Paris, är att den prioriterar känslomässig sanning framför optisk korrekthet – en tydlig brytning mot impressionismens fokus på ljus och ögonblick. Motivet är sällan poängen – det är förevändningen. En bro, ett ansikte, en skrikande figur i ett landskap: allt blir bärare av något som inte går att fotografera.

Edvard Munch målade inte en person som skriker. Han målade skriket självt, som ett ljud som river genom himlen och landskapet och gör hela naturen till ett eko av en enskild människas panik. Det är den gesten – att låta det inre tillståndet forma om omvärlden – som gör Skriket till en av konsthistoriens mest citerade bilder, och till en så tydlig ingång till vad expressionism egentligen betyder.

Men Munchs måleri var sällan så teatraliskt. I verk som Despair hittar vi samma vridna horisont, samma sjuka himmel, fast med en figur som vänder ryggen till betraktaren, indragen i sitt eget mörker. Och i The Girls on the Bridge möter vi ett mer stillsamt, nästan drömskt uttryck – bevis på att expressionismens register rymde mer än ångest, även om ångesten är det vi minns bäst.

Medan Munch arbetade med den nordiska nattens tunga blått, exploderade färgen i Paris i en helt annan riktning. Henri Matisse och hans samtida kallades "les fauves" – de vilda djuren – efter att en kritiker chockerats av deras opolerade, glödande färgval. Fauvismen delar expressionismens grundtanke: färgen behöver inte beskriva verkligheten, den kan tolka den. En kvinnas ansikte kan delas i en grön strimma utan att bli mindre sant.

I Woman with Hat möts betraktaren av just den typen av frihet – hatten och ansiktet byggs upp av färgfält som knappast har någon logisk relation till hudton eller ljus. Samma sak i La Raie Verte, där den gröna linjen ner genom ansiktet blir en gräns mellan ljus och skugga som ingen naturlig belysning skulle skapa. Det är måleri som litar på ögat men vägrar lyda det.

I München tog en grupp konstnärer kring Vasilij Kandinsky och Paul Klee steget längre. Om Munch och fauvisterna fortfarande utgick från en igenkännbar värld – ett ansikte, en bro, en hatt – ville Der Blaue Reiter göra sig av med motivet helt och hållet. Kvar blev bara känslan, uttryckt som färg, linje och rytm, ofta med rena musikaliska ambitioner. Kandinskys Improvisationer är döpta som om de vore stycken för orkester, inte målningar.

Det är en logisk, om radikal, förlängning av expressionismens grundidé: om måleriet ska förmedla ett inre tillstånd, varför då binda det vid en igenkännbar form över huvud taget? Paul Klees mer lekfulla, symboltäta bildspråk – som i Senecio – rör sig i samma riktning, fast med en lättare, nästan barnslig ton som balanserar det abstrakta allvaret.

Parallellt med Münchengruppen arbetade konstnärer i Dresden och Berlin med ett vassare, mer kantigt uttryck. Den tyska expressionismen hämtade mycket av sin kraft från träsnittet – en teknik som i sig tvingar fram förenkling, kontrast och en viss råhet i linjen. Storstadens nerver, konflikter och underhållningskultur blev återkommande motiv, ofta skildrade med en svart humor som gnisslar mot allvaret.

Det är ett uttryck som känns fysiskt på ett annat sätt än oljemåleriets – snittet i träet syns, kanten är skarp, och det gör att bilderna fortfarande läses som grafik snarare än illustration, även när de återges i färg.

Det är lätt att tänka på expressionismen som en historisk parentes, avslutad någon gång under mellankrigstiden. Men titta på samtida figurativt måleri – förvrängda proportioner, obekväma färgkombinationer, ansikten som sträcks och trycks ihop – och släktskapet är uppenbart. Varje gång en konstnär idag väljer att förvränga en kropp för att komma åt något sant snarare än något korrekt, lånar den från ett arv som Munch, Matisse och Kandinsky formulerade för mer än hundra år sedan.

Det säger något om varför expressionistisk stil fortsätter att kännas angelägen på väggar idag – inte som nostalgi, utan som ett bildspråk som fortfarande vet hur man sätter ord, eller snarare färg, på det som är svårt att säga rakt ut. Vill du se hur expressionismen förhåller sig till andra rörelser i konsthistorien, är vår guide till konstepoker en bra utgångspunkt.