Blåa posters – lugnet på väggen

År 1960 patenterade den franske konstnären Yves Klein sin egen nyans – International Klein Blue, en mättad, nästan vibrerande ultramarin som han lät täcka hela dukar, kroppar och skulpturer med. För Klein var blått inte en färg bland andra utan en möjlighet till gränslöshet, ett sätt att måla rymd snarare än föremål. Det är en radikal tanke som fortfarande känns aktuell: att en enda kulör kan bära hela ett verk.

Långt före Klein hade van Gogh redan gjort blått till bärare av känsla snarare än beskrivning. Nattblå cypresser mot en virvlande himmel, en blå arbetsuniform som lyser upp ett porträtt – hos honom blir färgen ett sinnestillstånd lika mycket som en observation. Och i den japanska träsnittskonsten, hos Hokusai, är det just det djupa Berlinerblå som får vågen att resa sig och nästan svälja Fuji i bakgrunden. Tre helt olika sätt att använda samma spektrum, men alla med samma förtroende för att blått bär tyngd.

Det är knappast en slump att blått så ofta förknippas med vatten och vidd. Marinmåleriet har i flera sekler använt nyansen för att beskriva det som inte går att äga eller kontrollera – horisonten, djupet, vädret som byter sig timme för timme. En simmare som glider genom mörkt vatten, en skymning över en flods brygga, en stad sedd i det blåa ljus som infaller strax innan mörkret lägger sig: motiven skiljer sig, men känslan av stillhet återkommer.

Just den kvaliteten gör marina och stadsblå motiv till ett naturligt val även inomhus. De för med sig en känsla av utomhusluft utan att bli bokstavliga – en blå tavla i sovrummet kan fungera som ett fönster mot något öppnare än väggen bakom den.

I den abstrakta konsten befrias blått helt från motivet. Kvar blir bara ytan, penseldraget, övergången mellan ljusare och mörkare parti. Här handlar det inte om att föreställa himmel eller hav utan om att låta färgen tala för sig själv – ibland kalligrafiskt och flytande, ibland stramt geometriskt.

Det är en riktning som passar bra ihop med en samtida, återhållsam inredning: blåa konsttryck utan tydligt motiv fungerar sällan påträngande, snarare som ett djup i rummet, en färgfläck som ändrar karaktär beroende på ljuset. Till skillnad från svartvita posters, där kontrasten gör jobbet, bygger blått sitt uttryck genom övergångar och djup.

Blått brukar beskrivas som en sval, tillbakadragen ton – motsatsen till rött och orange, som drar blicken mot sig och signalerar aktivitet. Det är en enkel iakttagelse snarare än en vetenskaplig sanning, men den räcker för att förklara varför så många väljer en blå tavla just till sovrummet: färgen ber inte om uppmärksamhet, den ger plats åt vila.

Botaniska motiv i blått – citroner i akvarell, blommor i porslinsblått och vitt, ett stänk av indigo mot ljus botten – balanserar den svalka med något mjukare. Resultatet blir sällan kyligt, snarare ombonat på ett stillsamt vis, som ett rum där ljuset alltid känns lite senare på dagen än det egentligen är.