Wassily Kandinsky: konstnären som målade ljudet

Det finns en scen ur Wassily Kandinskys liv som han själv återkom till gång på gång. Som ung jurist satt han på en uppsättning av Wagners Lohengrin i Moskva. Mitt i musiken började han se färger. Tonerna blev till linjer framför honom, violetta och eldröda, och något lossnade. Han förstod att klang och färg kunde vara samma sak. Den insikten skulle bära hela hans konstnärskap.

Kandinsky räknas i dag som en av abstraktionens grundare. Men hans väg dit handlade mindre om att förenkla verkligheten och mer om att lyssna på den. Han ville måla det man känner snarare än det man ser.

Mannen som hörde färger

Kandinsky levde med synestesi. Sinnesintrycken vävdes samman hos honom. Färger hade ljud, former hade temperatur, en penseldrag kunde låta som en trumpet. För de flesta är det här en kuriositet. För Kandinsky var det själva grunden i arbetet.

Han talade om måleriet med musikens ord. Han döpte sina verk till Improvisationer och Kompositioner, precis som en tonsättare. En komposition var inte en avbildning av något i världen utan ett självständigt stycke, byggt av rytm, spänning och vila. Duken blev ett partitur.

Det är en idé som låter abstrakt men som faktiskt är ganska konkret när man står framför verken. Blicken vill leta efter motiv och hittar inga. I stället börjar man känna riktningar och tyngd. En gul fläck drar uppåt och utåt. Ett blått fält sjunker djupt. Spänningen mellan dem gör något med kroppen innan hjärnan hinner förklara varför.

Färgen som ett eget språk

Få konstnärer har tänkt så systematiskt kring färg som Kandinsky. Han menade att varje färg bar på en egen psykologisk laddning, oberoende av vad den föreställde.

Gult var för honom vasst och utåtriktat, en färg som nästan gör ont i öronen. Blått var det motsatta. Det drog sig inåt, blev djupt och stilla, nästan andligt. Rött brann med en kraft som varken expanderade eller drog sig undan utan glödde på plats. Grönt vilade. Det var den mest passiva av alla färger, en paus mellan ytterligheterna.

Det här var ingen privat poesi. Kandinsky byggde en hel teori kring sambanden mellan färg, form och känsla. Den skrev han ner i boken Om det andliga i konsten från 1911, en text som fortfarande läses av konststudenter över hela världen. Tanken var enkel i sin kärna. Konsten skulle inte härma den yttre världen. Den skulle ge form åt den inre.

Vändpunkten i Murnau

Steget mot det helt abstrakta togs gradvis. Under åren kring 1908 målade Kandinsky i den bayerska byn Murnau. Landskapen där lyste i klara färger, och i hans tolkningar började bergen, husen och himlen lösas upp. Konturerna släppte taget. Färgen tog över.

En ofta berättad episod handlar om kvällen då han kom hem till ateljén i skymning och fick syn på en tavla han inte kände igen. Den glödde av skönhet utan att föreställa någonting alls. Först efter en stund insåg han att det var hans egen målning, ställd på sidan. Motivet hade försvunnit och kvar fanns bara färgen och formen. Det var ett av flera ögonblick som övertygade honom om att avbildningen kunde vara i vägen.

Runt 1910 målade han verk där det yttre motivet i princip är borta. Det är här den abstrakta konsten brukar sägas födas. Inte som ett trick eller en provokation utan som en logisk följd av allt Kandinsky redan trodde på.

Den blå ryttaren

I München samlade Kandinsky en krets konstnärer omkring sig. Tillsammans med Franz Marc grundade han Der Blaue Reiter, Den blå ryttaren. Namnet kom ur deras gemensamma kärlek till hästar, till ryttarmotivet och till färgen blå.

Gruppen var ingen skola med strikta regler utan snarare en hållning. De ville åt det andliga och det ursprungliga i konsten. De intresserade sig för folkkonst, för barns teckningar och för det som västs konstvärld hade lärt sig att se ner på. I deras almanacka samsades medeltida träsnitt med samtida måleri. Det var en öppenhet som kändes radikal då och som fortfarande känns frisk.

Bauhaus och den geometriska ordningen

Efter första världskriget och en period i Ryssland kom Kandinsky till Bauhaus, den legendariska tyska skolan för konst och design. Där undervisade han från 1922.

Något hände med hans formspråk. De lyriska, nästan explosiva färgmoln som präglat München gav vika för en stramare ordning. Cirkeln, triangeln och linjen tog plats. Färgfälten blev renare och kompositionerna mer balanserade. Kandinsky började undersöka punkten och linjen som om de vore grammatiken i ett språk. Resultatet skrev han ner i boken Punkt och linje till yta.

Den här perioden är förmodligen den många känner igen utan att veta namnet på konstnären. Koncentriska cirklar i klara färger. Skarpa trianglar mot mjuka bågar. Det är bilder som ligger nära den grafiska formgivning vi omger oss med i dag, och kanske är det därför de känns så hemtama på en vägg.

De sista årens flytande former

När nazisterna stängde Bauhaus och stämplade Kandinskys konst som urartad lämnade han Tyskland. Han slog sig ner utanför Paris och målade där fram till sin död 1944.

Det sista kapitlet i hans konstnärskap överraskar. De hårda geometriska formerna mjuknar. I stället dyker små organiska figurer upp, något som påminner om celler, embryon och varelser sedda i ett mikroskop. Färgerna blir ljusare och ibland nästan pastellaktiga. Det är som om han efter ett liv av teori till slut lät biologin och slumpen sippra in. Många betraktare tycker att det är här han är som mest fri.

Varför Kandinsky känns aktuell igen

Det är lätt att placera Kandinsky i historieböckerna och låta honom stanna där. Men hans bilder talar förvånansvärt direkt till ett samtida öga.

En del av förklaringen är att vi lever omgivna av abstraktion. Logotyper, appar, mönster och grafik bygger på samma idé som Kandinsky formulerade. Form och färg kan bära mening helt på egen hand. När vi ser hans kompositioner känner vi igen ett bildspråk vi rör oss i dagligen, fast renare och mer genomtänkt.

Det finns också något i hans färgglädje som passar nuet. Efter flera år av dämpade och jordnära inredningstrender märks en lust till klarare kulörer igen. Kandinskys palett är djärv utan att bli skrikig. Den vågar ställa ett intensivt gult mot ett mörkt blått och låta dem brinna sida vid sida.

Och så är det själva grundtanken. Att en bild inte behöver föreställa något för att betyda något. I en tid full av bokstavliga bilder är det en befriande idé. Ett verk av Kandinsky ber inte om att bli avkodat. Det ber om att bli känt.

Kandinsky på väggen

En stor del av Kandinskys verk levde i stora format på museer och i offentliga rum. Men hans bildspråk fungerar lika bra i det lilla. Just för att kompositionerna bygger på balans och rytm håller de sig samman även i mindre skala.

En reproduktion ställer också krav. Färgerna är hela poängen, och de behöver återges med precision för att verket ska andas som det ska. Hos Care of Posters trycks motiven med gicléteknik i tolv färger på ett matt finkonstpapper på 200 gram. Den matta ytan blänker inte och låter de klara kulörerna ligga jämnt och djupt, vilket är avgörande just för en konstnär som Kandinsky.

Vill du leva med hans bildvärld behöver du alltså inte välja det stora gesten. En enda komposition i klar gul och djup blå kan räcka för att ge ett rum riktning och liv. Resten sköter färgen.